En bok i veckan

Ända sedan jag var liten har jag varit en bokmal, som alltid haft flera böcker på gång. Jag älskar bokaffärer, och när jag gick i högstadiet var jag övertygad om att jag en dag skulle äga min egen bokhandel. När jag är i London brukar jag tillbringa en hel dag bara i de olika boklådorna, där jag letar fynd och hittar böcker av mina favoritförfattare ännu inte utgivna på svenska. I min lägenhet finns det böcker staplade överallt, och hyllorna i bokhyllan har för länge sedan fyllts upp så att de numera är dubbelradiga och överfulla.

I fjor läste jag mängder av böcker när jag var ute och reste. Med de avstånd som fanns i Australien så blev det lätt tre böcker i veckan utan problem. Problemet var snarare att böcker var så dyra, men när jag väl upptäckt att det fanns en hel del book exchanges och antikvariat som hade hyfsade priser, blev det genast bättre. Ibland bytte jag också böcker med andra resenärer.

Trots att jag fortfarande köper mängder av böcker läser jag dem sällan, på något sätt har jag tappat lusten. Jag hinner jag precis läsa både Metro och City på vägen till jobbet och har nästan alltid sällskap med någon på vägen hem, och på kvällarna blir det oftast att jag sitter framför datorn tills jag går och lägger mig. Mitt nyårslöfte blev därför att jag skulle läsa en bok i veckan under 2008. Som med de flesta nyårslöften höll det inte så länge, bara i sju veckor. Men jag har lagt in en egen liten brasklapp - så länge jag får ihop 52 böcker under året så har jag klarat mig.

Jag brukade läsa allt möjligt, både tungt och lätt, men på senare tid känner jag att jag nästan inte orkar läsa tyngre saker. Jag har visserligen läst några biografier i år, men annars har det mest blivit chick-lit. Inget fel med det, men ibland önskar jag att jag också läst böckerna det skrivs om i kulturdelen...

Förra veckan hade jag semester, och då blev det två böcker. Den första var Rachel Gibsons "See Jane Score". Jag vet inte om det beror på att jag var "in holiday mode" när jag läste andra av hennes böcker förra året, för då tyckte jag de var smarta, roliga, heta och bra skrivna - men nu har jag läst flera i år som jag inte alls uppskattat särskilt mycket. Visst, de är lättlästa och svåra att bara lägga ifrån sig, det tar inte många timmar att läsa ut dem, men de ger mig inte så mycket längre.

Andra boken var "The Second Assistant" av Mimi Hare och Clare Naylor. Jag köpte den för 25 kronor och det var väl det enda som var bra med den boken. Jag är kanske lite för negativ nu, den var kanske inte så hemsk, men inte heller bra. Den är som "Djävulen bär Prada", en bok som jag visserligen tyckte var bättre än filmen men fortfarande var rätt förskräcklig, fast den här gången är huvudpersonen personlig assistent till en av Hollywoods toppagenter. Bygger på en av författarnas egna upplevelser.Det som var småroligt var att man blandade in riktiga filmstjärnor i smeten, som George Clooney och Cameron Diaz, och en del av sakerna huvudpersonen fick utföra som assistent var skrattretande, men på det stora hela så var det en parantes man inte minns när man läst ut den. Jag kommer inte ens ihåg vad huvudpersonen hette en vecka efteråt...