Nemo

Det här är Nemo, tibetansk spaniel/blandras. Bilden är från i vintras, då jag passade honom över jul och nyår eftersom hans ägare, tillika min kollega, var på Island. I torsdags fick mina föräldrar ha honom, skulle passa honom medan ägarna var på Roskildefestivalen. Själv kunde jag inte passa honom eftersom jag jobbade. I lördags åkte jag hem till mina föräldrar och Nemo blev överlycklig när han såg mig, kastade sig på rygg för att bli kliad på magen och hoppade upp i mitt knä så fort jag satt mig ner. Allt verkade bra tills lite senare på kvällen, då han verkade lite konstig, men till att börja med trodde vi att det berodde på värmen - det hade varit en riktigt varm dag. När jag tog ut honom på en promenad trodde jag knappt mina ögon - denna lilla skottspole lunkade bara efter mig, och när jag började springa kunde han inte springa i kapp mig. När vi kom hem ringde jag till Djursjukhuset - det är 32 år sedan mina föräldrar själv hade hund så ingen av oss är direkt van - och de bad oss kolla tempen (som var normal) och ge honom lite Alvedon. Jag smugglade ner den lilla, lilla tablettbiten i en bit leverkorv och det åt han, men han hade inte ätit särskilt mycket på hela dagen, och vi hade svårt att få honom att dricka något.

Jag låg bredvid honom hela natten, vilket inte är ovanligt - det som är ovanligt är att han inte ville ligga i sängen, utan på golvet. Återigen trodde jag att det var pga värmen. Jag skickade ett sms till hans ägare, som till på köpet fyllde år, och frågade om han uppträtt så förr, men jag fick inget svar. Vaknade flera gånger och varje gång jag tittade på honom var också han vaken - och han älskar att sova annars. Vid halv nio vaknade jag till igen, och då tittade han på mig och viftade på svansen, vilket kändes som ett gott tecken. Sen reste han sig för att gå ut i köket - och hans bakben fungerade inte! Jag ringde Djursjukhuset igen och de sa åt mig att komma in omedelbart.

Jag tog ett nytt tuggben och stoppade in honom i hans transportbur, eftersom han är vild och galen när han åker bil - givetvis hade jag inte behövt det, för han var hur lugn som helst. När vi kom fram fick vi som tur var gå in nästan omgående, och ganska snart kom det en norsk veterinär, som började undersöka Nemo. Han testade honom på alla sätt men kunde inte förstå vad som var fel. Jag började bli riktigt rädd. Vi fick veta att han var oförsäkrad och att vi måste betala för allting som de skulle göra med honom, bara besöket gick på 1700 kronor. Jag försökte få tag i hans ägare - utan resultat. Jag smsade och ringde och lämnade ett antal mer eller mindre panikslagna meddelanden på telefonsvaren. Jag fick ringa en isländsk kollega som fick ringa en annan islänning, för att försöka hitta dom. Jag ringde min chef som jobbade som sjukvårdare under festivalen för att be henne säga till ifall hon fick syn på dem. Det kändes mer och mer hopplöst. Veterinären kollade in hos oss med jämna mellanrum för att se om vi fått tag i någon, men mestandels satt jag och pappa bara i det lilla rummet med Nemo. Ett tag gick han frivilligt in och lade sig i transportburen, som han avskyr. Han vägrade fortfarande att dricka och äta, men till sist fick jag honom till att dricka ur min kapsyl, vilket tydligen var lite roligare/mer utmaning än att dricka ur skålen, och pappa gav honom skinkmacka som mamma packat ner till oss - även det tydligen mycket mer intressant än torrfodret. Vi blev först lite glada när han började äta, men vi insåg ju också att det inte skulle räcka. Veterinären sa till sist att vi kunde inte ta hem honom, han behövde dropp och smärtlindring. Han berättade också att i och med att hunden var oförsäkrad, och att de skulle komma behöva röntga honom och göra utförliga tester, så skulle det kosta väldigt mycket pengar. Om de inte kunde betala eller hunden skulle vara i ett väldigt dåligt skick under morgondagen, kunde de vara tvungna att avliva honom. Avliva honom, skrek jag, och fattade ingenting. Bara dagen innan hade jag kastat boll med honom och gosat med honom och smugglat ner gurkbitar och korv till honom - vadå avliva?

När vi hade varit där i 4 timmar och jag suttit med den lilla hundens huvud i mina händer i en evighet sa jag till sist att vi skriver in honom i varje fall så han kan få någon lindring och näring, och att ägarna fick fatta vidare beslut när de kom hem under kvällen. Jag stod inte ut med att se honom så ynklig längre, fast samtidigt var han otroligt modig - han gnällde eller gnydde inte alls, vad än veterinären gjorde.

Precis när jag börjat skriva på papperna för överlämning pep min mobil till - äntligen, tänkte jag, ägaren! I stället var det min kompis 11-åriga dotter, som hört att jag passade en hund och frågade om hon fick gå ut med den...

Sköterskan gick för att hämta ett provisoriskt halsband och koppel, och då ringer min telefon igen. Nu är det hans ägare och när jag hör hennes röst börjar jag stortjuta. Allt jag kan få fram till en början är "It's really bad, it's really bad" och hon börjar gråta. Jag berättat att vi skrivit in honom och att de får skynda sig.

Veterninären kommer för att ta farväl och sköterskan tar upp Nemo, som nu inte ens orkar hasa sig fram på ändan längre, och bär iväg honom. Jag hann tänka "det är sista gången jag ser honom" men slår snabbt undan tanken - det får inte gå så illa!

Vi åker hem igen, vi hade varit där i fem timmar och behövde duscha och äta, och jag skulle dessutom på 1-årskalas. Väl där får jag ett sms från ägaren, som berättar att det är riktigt dåligt och att de pratar om att avliva honom. Ett par av mina vänner berättar om bekantas hundar som varit med om detsamma, det har varit diskbråck och det kan avhjälpas, ibland med smärtstillande, massage och sjukgymnastik, ibland med operation, men båda har bara hört om hundar som överlevt. Jag ringer för att berätta detta för ägaren och ber henne ringa och kolla med Djursjukhuset om detta kan vara problemet med Nemo, men det slutar med att jag ringer själv eftersom hennes svenska inte är den bästa och hon är förståeligt upprörd. Sköterskan svarar att Nemo beter sig visserligen som en diskbråckshund, men skiljer sig genom att han inte reagerar när de trycker honom på ryggraden och inte heller har spänt bukskinn, vilket tydligen är ett stort tecken på diskbråck. Hon berättar också att även om de utför röntgen och det visar sig att han behöver en operation, kostar en sådan ca 35000, och med tanke på att han inte är försäkrad så... Jag förstår, säger jag, lägger på och ringer till ägaren. Kan väl säga som så att jag inte var på rätt humör för att vara på ett barnkalas direkt, så jag åker hem tidigt. Min bror ringer o berättar om en hund som inte heller kunde gå en morgon, men han hade bara "träningsvärk"! Det muntrar dessvärre inte upp mig, för jag tror inte det är så lätt.

Telefontid på Djursjukhuset är mellan 13-13.30, så klockan två ringer jag till ägaren - som svarar storgråtande att de ringt och sagt att de måste komma dit NU, annars kan det vara för sent, hunden hade väldigt ont. Precis när jag lagt på ringer min pappa, som blir väldigt förvånad över nyheten- för han pratade med sjukhuset vid ett, och då sa de att inget var förändrat men att Nemo viftade glatt på svansen i alla fall. Trooper!

Jag kunde knappt jobba för mina tårar bara började rinna hela tiden, och tjugo i fyra ringer min mobil - hans ägare berättar att nu var Nemo död. Hon hade hunnit dit (de bor sju mil bort) precis, hon hade haft honom i sina armar när de gav honom sprutan och han hade somnat in. Jag stod på min chefs för dagen tomma kontor och förbannade glasväggarna, för jag storgrät. Fy fan, om det känns så här när det inte ens är min hund, hur skulle det då kännas om det vore? Och om jag mår så här dåligt, hur dåligt mår inte hans ägare?

Det är ofattbart. De tror att det blivit något fel på hans ryggrad, något som liksom diskbråck inte är ovanligt för en liten avlång hund med en kompakt kropp på nästan tio kilo, och små, korta ben, men han var ju bara fyra år! Jag är helt i chocktillstånd fortfarande när jag skriver detta, jag har gråtit ända sedan jag kom hem, och mina föräldrar är helt tagna. De som precis haft honom hemma hos sig och haft så roligt med honom dessa dagarna, och dessutom har alla hans saker hos sig...

Det blev ett långt inlägg, men ens blogg är väl till för att man ska få skriva av sig sina känslor, eller hur? Och just nu måste jag få ur mig detta. Jag har inte varit så här förtvivlad på många, många år, och hans ägare har åkt till Island i kväll, så jag får prata med min blogg istället.

Jag passade Nemo vid 3 tillfällen, 2 veckor i julas, en helg i våras och så nu då, då jag personligen bara fick träffa honom i en dag faktiskt - men vilket intryck denna lilla sturska krabat har gjort hos mig, och min familj. Det här är helt sant - på min mammas vitrinhylla i "finrummet" står 3 foton - mitt och broderns studentfoto samt ett foto på Nemo från i julas... det säger väl allt om hur mycket vi kom att älska honom på dessa få tillfällen.



Ser ni att han formar ett hjärta med frambenen...? <3

Älskade lilla Nemo, jag är glad att jag fick lära känna dig, och även om du brukade försöka få hela sängen för dig själv och jag tyckte du var lite väl ouppfostrad i bland, så förgyllde du verkligen mitt liv. Hoppas att du har det bättre nu i hundhimlen.